Pappa lärde mig att bygga kolmila, där nere vid milan var det han och jag. Men kolmilandet blev oxå en samlingsplats för släkt och vänner och en kunskap att föra vidare till barn och barnbarn och barnbarnsbarn.
När pappa hösten 2017 fick prostatacancer trodde vi inte att livet skulle bli så långt, men tack vare all forskning kring prostatacancer och pappas livsvilja fick vi ha honom med oss fram till den 12 januari i år då han lämnade oss.
"Det är som det är" var hans ständiga mantra och så levde han vidare, klagade sällan. Vi hann bygga tre kolmilor till ihop. I år bygger vi en mila till pappas minne och trots att han sagt att en mila alltid ska ha ett kvinnonamn så bryter vi det i år och låter den heta "Johnne"
I samband med denna startar vi en insamling till mustaschkampen. Så fler pappor ska få chans till liv.
//dottern Mia