Det är 5:e året som prostatacancerförbundet kör Mustaschkampen. Det är också 5 år sedan min älskade Anders gick bort i denna fasansfulla sjukdom. Han är tyvärr inte ensam, varje år får 9000 män beskedet som ingen vill ha. Många av dom går samma öde till mötes som min Anders.
Anders älskade livet! Han var som han själv beskrev det; levnadsglad ❤️ Han levde livet fullt ut och älskade sin familj, idrotten o sitt jobb mer än något annat. Varje dag var en ny gåva för honom. Han inspirerade så många människor men sin livslust, positivitet o glädje.
Han ville inget hellre än att få leva, och han kämpade tappert, men denna sjukdom skonar ingen.
Vi har upplevt så många fantastiska saker tillsammans och Anders brukade säga; Jag är nöjd med mitt liv Karin, jag har upplevt mer än dom flesta har gjort i sin livstid.
Det är en tröst, jag har verkligen så många fina minnen att plocka fram när det känns svårt. Men jag kan inte låta bli att tänka på allt det som han inte fick uppleva, som vår 15-åriga bröllopsdag, sin dotters bröllop, sonens 40-årsdag, barnbarn, pension. Sjukdomen har stulit Anders rätt till att uppleva så många saker.
Jag vill starta denna insamling, i Anders minne, för jag vet att det finns så mycket mer som vi kan göra för att förbättra oddsen. Forskningen går ständigt framåt. Jag önskar ingen att gå igenom det helvete som Anders o vi anhöriga har fått göra. Tiden läker inte alla sår.
Jag vill ändå avsluta i Anders anda med några rader ur en av hans dikter:
När jag är borta ändå jag finns
Jag finns i ditt inre så länge du minns,
där vill jag finnas till glädje för dig
precis på det sätt som du gladde mig.
Kärleken är evig